Varför så ledsen jämt för?

Mmm, idag är det en ny dag. Jag har sovit gott. Jag tror att jag inatt klev ett steg ifrån honom. Ett litet, men ändå. Ett steg tillbaka till mej själv.

Jag har tänkt mycket på vad jag åsamkat mej själv den här tiden. Vad har jag gjort med mej själv? Jag som hatar lögner av alla slag, jag har ständigt fått dölja, skarva, skyla över och ibland ljuga rent ut. Vet inte om det finns gradskillnader i lögn, men det har varit hela skalan.

Jag har dessutom ljugit för mej själv tror jag. Intalat mej att det skulle bli bra. Dessutom har jag otaliga gånger ifrågasatt mej själv och mina tankar. Misstankar om vad han håller på med har blivit: ”Fan vad du är nojjig, stackars honom som är så utsatt för dina anklagelser. Jag tänker att jag tappat greppet och ser spöken överallt. Jag överdriver. Jag hittar på”.

Jag har flyttat mina gränser. Vad som för mej varit otänkbart har så småningom blivit ett normaltillstånd.

Jag kan inte säga hur jag hamnade så långt ifrån det som en gång var jag. Den som jag vill vara. Den som jag tror att jag är, egentligen.

Nu har jag kontaktat en terapeut för att få en tid hos henne. Nu ska jag sluta vara så ”snäll” och faktiskt tänka på mej själv. Jag måste hitta mina egna tankar, mina gränser, mitt eget sätt att leva på.

Ibland kommer lättnad: Huuu, nu försvinner han, nu behöver jag inte ägna tid åt att oroa mej. Inte ha ångest över var han är, om han talar sanning, var han varit, om han menar det han säger. Inte leta mer. Inte kolla mer.

Jag brottas också med en grundkänsla av att ha blivit dumpad, ratad. Jag dög inte. Jag var inte tillräckligt bra, snäll, snygg, sexig, glad osv.

Jag vet att jag överlever. Vet inte riktigt hur. Just nu känns det som om jag bara går på en mörk stig. Inget roligt, inget ljus. Jag måste bara gå gå gå. Ensam
Jag är så ledsen att det känns som om jag ska gå sönder. Jag bara gråter. Vet inte hur jag ska klara ut detta.

Det känns som om jag inte kan andas… Varje steg är så tungt.

Hur kan man vara så här ledsen, förtvivlad, utom sej? Det känns verkligen bokstavligen som om jag går i bitar.

Jag är trött.

Jag försöker tänka på allt jag slipper när han inte bor här längre. Allt jobbigt, ångestframkallande, stressande som han förde med sej hit till mitt hus. Men jag kan bara se alla hål som finns efter honom. Alla hans ställen här hemma. Då skriker det i mej!

Blir det bättre? Kommer jag att kunna andas igen??

En ännu lite friskare del av mej säger: Ta hand om dej själv nu. Han har valt att lämna dej. Att han gjorde det på ett piss-sätt är tråkigt, men sant. Släpp det där, släpp honom. Stå inte som ett fån och vänta på små smulor

att leva ett liv är inte att vinna ett krig

usch, det är så mycket som har hänt...

Bilden är tagen på Harry Anderssons 50 årsdag 1943. Överst står Nisse Almqvist, pappa Rune,Lasse och Ulla. Min farmor Vivan och hennes syster Runa Almqvist (gift med Rune) och min farfar Pieter Coumou
Längst fram sitter Harrys första fru Valborg samt Harry Andersson själv.

Har inte orkat skriva på länge...det har hänt så jäkla mycket. Det tog slut mellan mig och Gibson den 7 januari. ca 2 veckor senare började vi så smått att kommunicera och nu är vi tillsammans igen. Lyckligt särbo...nej, vem lurar jag. Jag är skit olycklig...jag vill att han flyttar hem igen. Jag är så olycklig. Jag älskar nog för mycket tror jag.

Ett Guds barn

"Our deepest fear is not that we are inadequate.

Our deepest fear is that we are powerful beyond measure.

It is our light, not our darkness, that most frightens us.

We ask ourselves, who am I to be brilliant, gorgeous, talented, and fabulous?

Actually, who are you not to be?

You are a child of God.

Your playing small doesn't serve the world.

There's nothing enlightened about shrinking so that other people won't feel insecure around you. We are all meant to shine, as children do.

We are born to make manifest the glory of God that is within us.

It's not just in some of us, it's in everyone.

And as we let our own light shine, we unconsciously give other people permission to do the same. As we are liberated from our own fear, our presence automatically liberates others."

Tentakörd!!

Jag misslyckades på tentan! Vet inte hur många poäng jag fick men blev inte godkänd! Nu börjar då 1 månads hårt arbete parallelt med juridikstudierna! Hur kul var detta då?? Nada!!
Jag visste att jag hade kört på tentan...den kändes alldeles för maffig för mig och jag var dessutom i en riktigt svacka. Dels så är jag alltid höstdeppad, mamma´s dödsdag och en del problem i vårt förhållanden...detta gjorde att jag inte kunde ta till mig det jag läst! Sen är jag nog ganska bra på att ta in info men inte att få ut den. Detta är något jag måste lära mig!
Just nu mår jag bättre, höstdeppigheten börjar försvinna...har en del problem i äktenskapet men förhoppningsvis så löser det sig!
Nu skall jag bara lägga upp en studieplan över hur jag bäst kan få in allt och sen få ut det jag lärt mig....Helen kommer att tröttna på mig!!

Val av fokuseringskurser!!

Jag har valt kriminalitet och prevention, psykiskt ohälsa och migration och mångfald!! Nu hoppas jag att detta blir bra!!