Varför så ledsen jämt för?

Mmm, idag är det en ny dag. Jag har sovit gott. Jag tror att jag inatt klev ett steg ifrån honom. Ett litet, men ändå. Ett steg tillbaka till mej själv.

Jag har tänkt mycket på vad jag åsamkat mej själv den här tiden. Vad har jag gjort med mej själv? Jag som hatar lögner av alla slag, jag har ständigt fått dölja, skarva, skyla över och ibland ljuga rent ut. Vet inte om det finns gradskillnader i lögn, men det har varit hela skalan.

Jag har dessutom ljugit för mej själv tror jag. Intalat mej att det skulle bli bra. Dessutom har jag otaliga gånger ifrågasatt mej själv och mina tankar. Misstankar om vad han håller på med har blivit: ”Fan vad du är nojjig, stackars honom som är så utsatt för dina anklagelser. Jag tänker att jag tappat greppet och ser spöken överallt. Jag överdriver. Jag hittar på”.

Jag har flyttat mina gränser. Vad som för mej varit otänkbart har så småningom blivit ett normaltillstånd.

Jag kan inte säga hur jag hamnade så långt ifrån det som en gång var jag. Den som jag vill vara. Den som jag tror att jag är, egentligen.

Nu har jag kontaktat en terapeut för att få en tid hos henne. Nu ska jag sluta vara så ”snäll” och faktiskt tänka på mej själv. Jag måste hitta mina egna tankar, mina gränser, mitt eget sätt att leva på.

Ibland kommer lättnad: Huuu, nu försvinner han, nu behöver jag inte ägna tid åt att oroa mej. Inte ha ångest över var han är, om han talar sanning, var han varit, om han menar det han säger. Inte leta mer. Inte kolla mer.

Jag brottas också med en grundkänsla av att ha blivit dumpad, ratad. Jag dög inte. Jag var inte tillräckligt bra, snäll, snygg, sexig, glad osv.

Jag vet att jag överlever. Vet inte riktigt hur. Just nu känns det som om jag bara går på en mörk stig. Inget roligt, inget ljus. Jag måste bara gå gå gå. Ensam
Jag är så ledsen att det känns som om jag ska gå sönder. Jag bara gråter. Vet inte hur jag ska klara ut detta.

Det känns som om jag inte kan andas… Varje steg är så tungt.

Hur kan man vara så här ledsen, förtvivlad, utom sej? Det känns verkligen bokstavligen som om jag går i bitar.

Jag är trött.

Jag försöker tänka på allt jag slipper när han inte bor här längre. Allt jobbigt, ångestframkallande, stressande som han förde med sej hit till mitt hus. Men jag kan bara se alla hål som finns efter honom. Alla hans ställen här hemma. Då skriker det i mej!

Blir det bättre? Kommer jag att kunna andas igen??

En ännu lite friskare del av mej säger: Ta hand om dej själv nu. Han har valt att lämna dej. Att han gjorde det på ett piss-sätt är tråkigt, men sant. Släpp det där, släpp honom. Stå inte som ett fån och vänta på små smulor