Det är när jag står i kinaresturangen Rasa i Mölndal som det går upp för mig. En av ägarna frågar mig hur det är med min bror och jag fattar först inte vad han säger...Vet inte alla om att Dick är död? Det är faktiskt inte klokt vad tiden går. Det är snart (tre månader kvar) tills min bror har varit död i 6 år. Jag har hela tiden tänkt att han dyker upp nån gång, han jobbar ju så mycket. Jag har nog inte förrän nu insett att han kommer aldrig tillbaka. Jag föredrar att inte tänka på de som har gått bort, lite strutssyndromet...det man inte ser finns inte, alltså om jag inte tänker att mamma och Dick är döda utan bara är ute och reser så är de inte döda utan kommer snart tillbaka.
Den värsta tiden var runt omkring när jag blev storasyster till min egen storebror...han blev inte ens 41 så när jag blev 41 var det en väldig knepig känsla. Tänk sen när jag blir äldre än vad min mamma blev...min lilla mamma blev 53 år!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar